Nu är snart min femte termin vid universitetet slut. Det innebär också att min tid på campus lider mot sin ände, och jag ska nu, så att säga, pröva mina vingar. Uppsatsen tar sakta men säkert form i ett, näst intill, ändlöst Word-dokument och i januari är det tack och hej och vi ses inte igen. I januari börjar nämligen min allra sista termin, som ska bestå av praktik.

Från och med mitten av januari kommer jag att styra min röda cykel åt vänster ute vid vägen, i stället för den vänliga högersvängen, och röra mig in mot staden. Jobb åtta till fem och ingen vet riktigt hur jag ska ta mig upp på morgonen, men det ska bli så rysligt roligt ändå. I och med detta avslutas den, som det känns, oändliga raddan av studieår i läsandets rätta form. Då jag började läsa vid universitetet direkt efter gymnasiet så känns det en aning konstigt att veta att nästa termin kommer att vara befriad från tentor och kursböcker, det ska erkännas, men jag ska nog överleva den förlusten. Antar jag.

I och med förflyttningen från universitetet har jag rensat i mina bokhögar, och gjort mig av med väl valda delar av den samling jag sparat ihop av, mer eller mindre, lästa kurslitteratur. Jag raderar sakta men mycket systematiskt filer och dokument på datorn som heter saker som ”inlämningsuppgift 2 version 4” och ”anteckningar föreläsning 3 delkurs 4 kurs 2” och liknande. Jag inser ju nu att jag aldrig mer kommer att öppna dem igen.

Glorifieringen av det arbetsliv som bereder ut sig känns aningen farlig, för jag inser att det här med nio till tre inte är hållbart i längden då, men jag erkänner ändå att jag tycker att det känns himla fint. Studerandet måste få vila sig lite från mig, och jag från det. Det blir nog bäst så.  Jag säger inte att jag inte kommer tillbaka till universitetet, för det kan nog hända sig, men just nu säger jag tack och hej och vi ses inte på ett tag.

Publicerad Lösnummer 6 december 2011.

Ut genom porten. Kall höstluft mot varma nästippar. Vantar som letas fram ur fickor, en lätt suck över den smått fantastiska lägenhet vi just klivit ut ur. Fin afton, en aning sangria-rusiga ben och nya bekantskaper.

Vi säger tack och hej, och fint att ses, till de två som står kvar på trottoaren. Vi ses igen snart, väldigt snart, och är det säkert att du med cykeln inte ska åt vårt håll? Han drar upp ett cigarettpaket ur fickan, tittar oss rakt i ögonen och vi inser att det nog är nu vi ska gå. Jag sätter foten mot pedalen och ropar god natt, och när vi två, som redan är ”två”, trampat en bit kan vi inte låta bli att vända oss om. Hon leder hans cykel, åt ett håll som inte är dit han bor, och han går bredvid med sin cigarett mellan vänstra handens handskbeklädda fingrar.

Och jag tänker på den allra första tiden med han som nu cyklar bredvid mig på väg hem. Hur tusentals fjärilar bodde i min mage, och hur jag undrade om fjärilar har människor i magen ibland. Hur man låtsas som ingenting, men hur det skriker högre än någonsin i öronen. Hur man, som genom telepati, försöker få sina vänner och bekanta att inte tjata på en att man ska cykla hem tillsammans, eftersom man vill och hoppas på att få gå åt andra hållet tillsammans med orsaken till fjärilsinvasionen.

Vi cyklar sakta hem genom staden i mörkret, och när han kryper ner bakom mig den natten så tänker jag på min fjärilsfarm och hur fint det är att den fått lugn och ro i min flickmage. På hur man kan vara väldigt svag för någon som gör en stark. Och jag tänker på de två som gick åt ett håll som inte var hans på väg hem från festen, och jag hoppas att de också tänker på fjärilar.

Publicerad Lösnummer 22 november 2011.

Så måste vi då gå in och träna nu när mörker och höst och rusk och regn tränger sig på. Eller, måste och måste, och inte för att jag tränar så överdrivet utomhus, men i vilket fall.

På mitt gym, som ju inte är ”mitt” i bemärkelsen ägandeform men som ju ändå får räknas som Sofias eftersom jag är där flera gånger i veckan, finns alla former av träning och alla former av människor. Med betoning på alla. Jag spatserar glatt in och placerar mig i en så kallad crosstrainer, eller möjligen på ett så kallat löpband, och pluggar in mina hörlurar rakt in i vald maskin. Trycker på ”start”, väljer nivå och påbörjar en fin stund av total svettning, vilket ju är en lögn egentligen eftersom tjejer inte svettas, men ändå. Jag känner mig mycket chic när jag kutar på stället samtidigt som jag tittar på något fånigt eftermiddagsprogram, Oprah är ju det mest fantastiska i denna situation, på vald kanal på flertalet tv-skärmar i taket. Så himla snitsigt, och så himla töntigt, just precis samtidigt.

Så kommer en äldre man, eller vi kan nog kalla honom gubbe till och med då det nog var ett bra tag sedan han blev pensionär, och placerar sig i maskinen bredvid mig. Han har ett par splitter nya blanka träningsskor på fötterna, ett par klassiska men lätt urtvättade träningsshorts runt rumpan och en helt vanlig randig skjorta på överkroppen. I hållaren för vattenflaskan placerar han en nyköpt Coca Cola Zero. Så står vi då där bredvid varandra, jag och gubben, svettande och pustande och strävande mot var sitt mål. Jag med vatten och Oprah, han med Coca Cola och utan Oprah.

En bit bort står spännisarna och pumpar upp sina biceps och triceps och quadriceps så att jag nästan blir rädd att deras blanka hud ska spricka. Det kunde bli en sensation, men antagligen rätt äckligt. Bredvid den unga, blonda killen med tightare linne än jag själv trippar en liten äldre dam in och placerar sig i, vad jag titulerar, helvetesmaskinen. Hon ordnar till sina hårlockar, plirar mot de unga männen med sina omsorgsfullt ögonskuggemålade ögon och sätter upp sina små fötter på fotpinnen. Fötter som är instoppade i ett par strassbeklädda, svarta ballerinaskor. Så lägger hon på vikten, som givetvis och knäckande nog är högre än min egen, och kör igång att systematiskt bygga på sina bröstmuskler där bakom det blanka linnet.

Minsann. Inomhusträningen har börjat. Med besked.

Publicerad Lösnummer 8 november 2011.

Det går sextio sekunder på en minut, och sextio minuter på en timme. Sextio gånger sextio är tretusensexhunda. Tretusensexhundra sekunder på en timme. Dygnet har tjugofyra timmar, vilket då blir åttiosextusenfyrahundra sekunder per dygn. Året har sedan trehundrasextiofem dygn, vilket ger trettioenmiljonerfemhundratrettiosextusen sekunder per år. Om vi räknar med att leva minst sjuttio år, så skulle vi leva tvåmiljardertvåhundrasjumiljonerfemhundrasjugotusen sekunder. En faslig massa tid. 2 207 520 000 sekunder. Vår tid.

Men vad gör vi med vår tid egentligen? Vi sover ju bort en del av den, enligt rekommendation åtta timmar per dygn, vilket blir tjugoåttatusenåttahundra sekunder per dygn. Och vi jobbar minst lika länge varje dag. Det är en stor del av vår sammanlagda tid. Hur vore det om vi kunde spara tid? Om vi effektiviserade allt ännu lite mer, och tog bort det där överflödiga, skulle det finnas mer tid över då? Om vi skyndar oss, stressar lite till, gör tre saker samtidigt och springer mellan saker, sparar vi tid då? Och blir vi därmed rikare?

Men om vi sparar på tiden, är det då verkligen sekunderna vi sparar? Detta eviga effektiviserande, jäktande och stressande, gör det att vi mår bättre? Blir saker bättre gjorda, når vi målen på ett bättre sätt och får vi på så sätt mer tid till andra saker? Eller, kan det vara så att genom att spara tid så förlorar vi den? Vi måste sova bort hela söndagen eftersom vi är så rasande trötta och vi orkar inte utnyttja den sparade och inarbetade tiden. Ju mer vi försöker vila ikapp en trött vecka desto mer stressade blir vi eftersom vi förlägger vår tid i soffan stället för att göra något trevligt med den. Tiden rinner iväg vare sig vi vill det eller inte, och helt oberoende av vad vi gör så försvinner den. Det är både tjusningen och fasan med tid. Vi har inte kontroll över den, men vi kan välja vad vi gör med den. Kan det vara så att ju mer tid vi försöker spara in, ju fattigare blir vi? Kanske är det så att den bästa hanteringen av tiden som går är att förlika sig med är tanken att tiden går här och nu, och jag här precis i den här tiden. Nu. För vad är alternativet? Tiden upphör att gå och vi med den.

Tid kan inte sparas men att vi väljer själva hur vi vill använda den tid vi får. Tiden är det enda som är lika fördelat, vilket dock inte säger att livstiden är det. Men för de som lever det närmaste dygnet är tiden helt ”rättvist” fördelad, om man med rättvisa menar lika, vilket inte är en given innebörd. Men alla som kommer att vara vid liv det närmaste dygnet har 24 timmar till förfogande. Sedan är det upp till var och en att fatta ett beslut om vad dessa timmar skall användas till. ”Jag hinner inte” är ett uttryck för våra prioriteringar.

Publicerad Lösnummer 25 oktober 2011.

Min mamma är lärare på gymnasiet, på ett program där det krävs relativt höga betyg för att ta sig in. För någon vecka sedan pratade de om lagstiftning, och läste då i lagbokens regeringsform. Där står att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Frågan är då, hur ska vi tolka och förstå detta? Total tystnad lägger sig i klassen.

Fröken frågar då sina elever, som i detta fall var fyra stycken 16 åriga pojkar med goda betyg från högstadiet, om de känner till att vi har demokrati och fria val i Sverige. Pojkarna nickar under tystnad, varpå fröken säger ”efter ett val till Sveriges riksdag så bildas en regering. Vet ni vem som leder Sveriges regering?” Jättetystnad, varpå fröken tänker att frågan kanske var för svårt formulerad, och frågar istället om de vet vem som är Sveriges statsminister.

Efter långt om länge så säger en av gossarna tyst och frågande ”kungen…?”. Nej, inte riktigt. Återigen lägger sig tystnaden som ett lock innan någon kommer fram till att det nog är han, Reinfeldt. Jepp, sant. De fyra unga männen lyckas dessutom med förenade krafter komma fram till att han är moderat. Men sen, sen får jag lite svårt att andas, för sen ska de nämligen komma fram till vilka Moderaterna samarbetar med i regeringen. En av dessa välartade pojkar svarar då ”Socialdemokraterna?!”. Någonstans här i historien vill jag lägga mig ner på golvet och dra någonting mörkt över mitt röda hår. Vet man inte vilka som sitter i regeringen när man är 16 år? Och framförallt, vet man inte att Moderaterna och Socialdemokraterna är något av varandras motsatser?

Inte nog med detta, tyvärr. Min kära mor förklarar då för sina elever att Socialdemokraterna inte sitter i regeringen, och någon av gossarna kommer då fram till att ”finns det inte höger och vänster?” Jo, minsann, det gör ju det. De kommer då fram till att Moderaterna tillhör höger, men när frågan om vilka fler som tillhör högern kommer så blir det tyst. Igen. Innan någon säger ”vänsterpartiet?”.

Fortsatt tystnad hade varit att föredra.

Snälla, söta rara elever, har inga ni föräldrar som pratar med er? Finns ingen dagstidning hemma? Ser ni aldrig på nyheterna? Har systemvärlden tagit över livsvärlden? Har Facebook tagit över det vi förut kallade verkligheten?

Publicerad Lösnummer 27 september 2011.

Jag har bekanta som har bloggar. Jag läser dem ibland, och de verkar ha så fina liv, med middagar, shopping och smala ben. Sociala, men harmoniska. De har lägenheter som är vitare än vitast, och de har aldrig mensvärk eller mjukisbyxor som nästan börjat leva sina egna liv. De har utekvällar, men är aldrig bakfulla, och de fikar jämt. Jag läser deras bloggar och förundras över att allting verkar så hemskt enkelt, och jag tänker att det kanske blir så där perfekt bara man har en blogg…

Har man en blogg, då är ens lägenhet alltid städad och diskad, man har alltid nystrukna och matchande kläder och man är alltid glad och pigg. Så himla enkelt. Jag tänker, att om jag också hade en sån där ljus och social och ”fräsch” blogg så skulle jag också vara i total harmoni. Lugn men ”där det händer”, och snygg men inte överstylad. Jämt, och liksom automatiskt. Så jag provar. Jag skapar en blogg, fixar till designen lite hjälpligt (ljus, givetvis) och skriver mina inlägg under fina rubriker.

Jag lever blogglivet. Tar bilder på dagens outfits, dokumenterar i såväl ord som bild mina umgängen under veckan men utelämnar att tvätten snart inte får plats i tvättkorgen längre. Jag bokar in ett par fikadejter med vänner under veckan, passar på att gå ut en kväll, för att sedan i vackra ordalag beskriva hur trevligt och soligt och fint det var. Samt hur gott kaffet var. Jag tvättar håret en gång extra, väljer bort strumpbyxorna med hål på lilltån (även om jag ju faktiskt har skor hela dagen…) och så bara råkar det bli så att jag just den veckan köper hem tulpaner. Det är ju så härligt med färska blommor i lägenheten!

Jag håller ut en vecka. Inser sedan att bloggandet på den där ljusa, fina och totalt underbara nivån är otroligt ansträngande. Stressigt. För att få det där harmoniska och vita, fina blogglivet så måste jag ägna så hemskt mycket tid åt att planera och förändra. Mitt liv är inte ett bloggliv, helt enkelt. Jag har disk på diskbänken, i min lägenhet bor en stor rosa flamingo i plast och när jag träffar mina vänner så är det inte alltid över en solig fika på stan. Jag har inget bloggliv, men det verkar så hemskt enkelt att ha ett.

Publicerad Lösnummer 13 september 2011.

Kära Sofia!

Idag tar du studenten! Grattis!

Att få ett brev från sig själv kan kännas aningen konstigt, men jag vill bara underlätta de kommande åren för dig. Att de ska förflyta så lätt och fint som möjligt och att du ska sluta oroa dig för allt och ingenting. Det är ju nämligen ganska jobbigt att oroa sig, som du vet. Att släppa lite, bara lite, på viljan till kontroll gör inte att himlen faller ned. Tro mig.

Att börja på universitetet i höst kommer bli bra. Korridorstiden blir en liten plåga, men den går strax över och du flyttar till en rasande fin lägenhet. Ta en bulle om du får tentaångest, för hittills har allt gått bra på den fronten. Plugga lagom flitigt och bli inte rädd när litteraturlistan är milslång. Gör som en av de första föreläsarna du har säger, och ”läs kurslitteraturen med avsikt att förstå den”. Då går det.

Du kommer tappa bort ditt lilla svänggäng från gymnasiet en aning efter ett tag, men det är sånt som händer. Man går liksom vidare. De är kärlek, men ni kan inte alltid vara på samma lilla plats. Men du får nya vänner. Du kommer träffa dem som är bland de finaste du någonsin spenderat tid med. Människor som blir dina nya vänner, och så mycket mer än vänner. Du kommer hamna på massor av hemmafester med människor som kysser varandra i köket men kom ihåg att hålla dig ifrån sprit, det klarar du ju nämligen inte riktigt av. Som du vet.

I en stad som du kommer tycka är fasligt stor till en början hittar du dina nya fina, i en stad som aldrig blir riktigt mörk av hundratals gatlyktor som aldrig slocknar. Du lär känna människor som vill rädda världen, som skriver poesi och som skulle plocka ner månen med lasso åt dig om du bad dem. Håll precis så hårt i dem som man ska. Ta hand om dem på bästa sätt och kom ihåg att ibland måste man förlåta.

Det kommer dyka upp gossar med välkammade frisyrer och smala ben, som du är så rysligt förtjust i, och unga män som stryker dig över håret. De finns, inte där du är idag, men dit du kommer så småningom. Och de där unga männen, de kommer vilja lära känna dig. Även om du kanske inte tror det idag, så är det sant. Så småningom.

Så, grattis till studenten Sofia!
Ta hand om dig själv och njut av tiden fram tills idag.

Med vänliga hälsningar
Sofia, efter två år i staden och på universitetet.