Nu är snart min femte termin vid universitetet slut. Det innebär också att min tid på campus lider mot sin ände, och jag ska nu, så att säga, pröva mina vingar. Uppsatsen tar sakta men säkert form i ett, näst intill, ändlöst Word-dokument och i januari är det tack och hej och vi ses inte igen. I januari börjar nämligen min allra sista termin, som ska bestå av praktik.

Från och med mitten av januari kommer jag att styra min röda cykel åt vänster ute vid vägen, i stället för den vänliga högersvängen, och röra mig in mot staden. Jobb åtta till fem och ingen vet riktigt hur jag ska ta mig upp på morgonen, men det ska bli så rysligt roligt ändå. I och med detta avslutas den, som det känns, oändliga raddan av studieår i läsandets rätta form. Då jag började läsa vid universitetet direkt efter gymnasiet så känns det en aning konstigt att veta att nästa termin kommer att vara befriad från tentor och kursböcker, det ska erkännas, men jag ska nog överleva den förlusten. Antar jag.

I och med förflyttningen från universitetet har jag rensat i mina bokhögar, och gjort mig av med väl valda delar av den samling jag sparat ihop av, mer eller mindre, lästa kurslitteratur. Jag raderar sakta men mycket systematiskt filer och dokument på datorn som heter saker som ”inlämningsuppgift 2 version 4” och ”anteckningar föreläsning 3 delkurs 4 kurs 2” och liknande. Jag inser ju nu att jag aldrig mer kommer att öppna dem igen.

Glorifieringen av det arbetsliv som bereder ut sig känns aningen farlig, för jag inser att det här med nio till tre inte är hållbart i längden då, men jag erkänner ändå att jag tycker att det känns himla fint. Studerandet måste få vila sig lite från mig, och jag från det. Det blir nog bäst så.  Jag säger inte att jag inte kommer tillbaka till universitetet, för det kan nog hända sig, men just nu säger jag tack och hej och vi ses inte på ett tag.

Publicerad Lösnummer 6 december 2011.

Ut genom porten. Kall höstluft mot varma nästippar. Vantar som letas fram ur fickor, en lätt suck över den smått fantastiska lägenhet vi just klivit ut ur. Fin afton, en aning sangria-rusiga ben och nya bekantskaper.

Vi säger tack och hej, och fint att ses, till de två som står kvar på trottoaren. Vi ses igen snart, väldigt snart, och är det säkert att du med cykeln inte ska åt vårt håll? Han drar upp ett cigarettpaket ur fickan, tittar oss rakt i ögonen och vi inser att det nog är nu vi ska gå. Jag sätter foten mot pedalen och ropar god natt, och när vi två, som redan är ”två”, trampat en bit kan vi inte låta bli att vända oss om. Hon leder hans cykel, åt ett håll som inte är dit han bor, och han går bredvid med sin cigarett mellan vänstra handens handskbeklädda fingrar.

Och jag tänker på den allra första tiden med han som nu cyklar bredvid mig på väg hem. Hur tusentals fjärilar bodde i min mage, och hur jag undrade om fjärilar har människor i magen ibland. Hur man låtsas som ingenting, men hur det skriker högre än någonsin i öronen. Hur man, som genom telepati, försöker få sina vänner och bekanta att inte tjata på en att man ska cykla hem tillsammans, eftersom man vill och hoppas på att få gå åt andra hållet tillsammans med orsaken till fjärilsinvasionen.

Vi cyklar sakta hem genom staden i mörkret, och när han kryper ner bakom mig den natten så tänker jag på min fjärilsfarm och hur fint det är att den fått lugn och ro i min flickmage. På hur man kan vara väldigt svag för någon som gör en stark. Och jag tänker på de två som gick åt ett håll som inte var hans på väg hem från festen, och jag hoppas att de också tänker på fjärilar.

Publicerad Lösnummer 22 november 2011.

Så måste vi då gå in och träna nu när mörker och höst och rusk och regn tränger sig på. Eller, måste och måste, och inte för att jag tränar så överdrivet utomhus, men i vilket fall.

På mitt gym, som ju inte är ”mitt” i bemärkelsen ägandeform men som ju ändå får räknas som Sofias eftersom jag är där flera gånger i veckan, finns alla former av träning och alla former av människor. Med betoning på alla. Jag spatserar glatt in och placerar mig i en så kallad crosstrainer, eller möjligen på ett så kallat löpband, och pluggar in mina hörlurar rakt in i vald maskin. Trycker på ”start”, väljer nivå och påbörjar en fin stund av total svettning, vilket ju är en lögn egentligen eftersom tjejer inte svettas, men ändå. Jag känner mig mycket chic när jag kutar på stället samtidigt som jag tittar på något fånigt eftermiddagsprogram, Oprah är ju det mest fantastiska i denna situation, på vald kanal på flertalet tv-skärmar i taket. Så himla snitsigt, och så himla töntigt, just precis samtidigt.

Så kommer en äldre man, eller vi kan nog kalla honom gubbe till och med då det nog var ett bra tag sedan han blev pensionär, och placerar sig i maskinen bredvid mig. Han har ett par splitter nya blanka träningsskor på fötterna, ett par klassiska men lätt urtvättade träningsshorts runt rumpan och en helt vanlig randig skjorta på överkroppen. I hållaren för vattenflaskan placerar han en nyköpt Coca Cola Zero. Så står vi då där bredvid varandra, jag och gubben, svettande och pustande och strävande mot var sitt mål. Jag med vatten och Oprah, han med Coca Cola och utan Oprah.

En bit bort står spännisarna och pumpar upp sina biceps och triceps och quadriceps så att jag nästan blir rädd att deras blanka hud ska spricka. Det kunde bli en sensation, men antagligen rätt äckligt. Bredvid den unga, blonda killen med tightare linne än jag själv trippar en liten äldre dam in och placerar sig i, vad jag titulerar, helvetesmaskinen. Hon ordnar till sina hårlockar, plirar mot de unga männen med sina omsorgsfullt ögonskuggemålade ögon och sätter upp sina små fötter på fotpinnen. Fötter som är instoppade i ett par strassbeklädda, svarta ballerinaskor. Så lägger hon på vikten, som givetvis och knäckande nog är högre än min egen, och kör igång att systematiskt bygga på sina bröstmuskler där bakom det blanka linnet.

Minsann. Inomhusträningen har börjat. Med besked.

Publicerad Lösnummer 8 november 2011.

Det går sextio sekunder på en minut, och sextio minuter på en timme. Sextio gånger sextio är tretusensexhunda. Tretusensexhundra sekunder på en timme. Dygnet har tjugofyra timmar, vilket då blir åttiosextusenfyrahundra sekunder per dygn. Året har sedan trehundrasextiofem dygn, vilket ger trettioenmiljonerfemhundratrettiosextusen sekunder per år. Om vi räknar med att leva minst sjuttio år, så skulle vi leva tvåmiljardertvåhundrasjumiljonerfemhundrasjugotusen sekunder. En faslig massa tid. 2 207 520 000 sekunder. Vår tid.

Men vad gör vi med vår tid egentligen? Vi sover ju bort en del av den, enligt rekommendation åtta timmar per dygn, vilket blir tjugoåttatusenåttahundra sekunder per dygn. Och vi jobbar minst lika länge varje dag. Det är en stor del av vår sammanlagda tid. Hur vore det om vi kunde spara tid? Om vi effektiviserade allt ännu lite mer, och tog bort det där överflödiga, skulle det finnas mer tid över då? Om vi skyndar oss, stressar lite till, gör tre saker samtidigt och springer mellan saker, sparar vi tid då? Och blir vi därmed rikare?

Men om vi sparar på tiden, är det då verkligen sekunderna vi sparar? Detta eviga effektiviserande, jäktande och stressande, gör det att vi mår bättre? Blir saker bättre gjorda, når vi målen på ett bättre sätt och får vi på så sätt mer tid till andra saker? Eller, kan det vara så att genom att spara tid så förlorar vi den? Vi måste sova bort hela söndagen eftersom vi är så rasande trötta och vi orkar inte utnyttja den sparade och inarbetade tiden. Ju mer vi försöker vila ikapp en trött vecka desto mer stressade blir vi eftersom vi förlägger vår tid i soffan stället för att göra något trevligt med den. Tiden rinner iväg vare sig vi vill det eller inte, och helt oberoende av vad vi gör så försvinner den. Det är både tjusningen och fasan med tid. Vi har inte kontroll över den, men vi kan välja vad vi gör med den. Kan det vara så att ju mer tid vi försöker spara in, ju fattigare blir vi? Kanske är det så att den bästa hanteringen av tiden som går är att förlika sig med är tanken att tiden går här och nu, och jag här precis i den här tiden. Nu. För vad är alternativet? Tiden upphör att gå och vi med den.

Tid kan inte sparas men att vi väljer själva hur vi vill använda den tid vi får. Tiden är det enda som är lika fördelat, vilket dock inte säger att livstiden är det. Men för de som lever det närmaste dygnet är tiden helt ”rättvist” fördelad, om man med rättvisa menar lika, vilket inte är en given innebörd. Men alla som kommer att vara vid liv det närmaste dygnet har 24 timmar till förfogande. Sedan är det upp till var och en att fatta ett beslut om vad dessa timmar skall användas till. ”Jag hinner inte” är ett uttryck för våra prioriteringar.

Publicerad Lösnummer 25 oktober 2011.

Min mamma är lärare på gymnasiet, på ett program där det krävs relativt höga betyg för att ta sig in. För någon vecka sedan pratade de om lagstiftning, och läste då i lagbokens regeringsform. Där står att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Frågan är då, hur ska vi tolka och förstå detta? Total tystnad lägger sig i klassen.

Fröken frågar då sina elever, som i detta fall var fyra stycken 16 åriga pojkar med goda betyg från högstadiet, om de känner till att vi har demokrati och fria val i Sverige. Pojkarna nickar under tystnad, varpå fröken säger ”efter ett val till Sveriges riksdag så bildas en regering. Vet ni vem som leder Sveriges regering?” Jättetystnad, varpå fröken tänker att frågan kanske var för svårt formulerad, och frågar istället om de vet vem som är Sveriges statsminister.

Efter långt om länge så säger en av gossarna tyst och frågande ”kungen…?”. Nej, inte riktigt. Återigen lägger sig tystnaden som ett lock innan någon kommer fram till att det nog är han, Reinfeldt. Jepp, sant. De fyra unga männen lyckas dessutom med förenade krafter komma fram till att han är moderat. Men sen, sen får jag lite svårt att andas, för sen ska de nämligen komma fram till vilka Moderaterna samarbetar med i regeringen. En av dessa välartade pojkar svarar då ”Socialdemokraterna?!”. Någonstans här i historien vill jag lägga mig ner på golvet och dra någonting mörkt över mitt röda hår. Vet man inte vilka som sitter i regeringen när man är 16 år? Och framförallt, vet man inte att Moderaterna och Socialdemokraterna är något av varandras motsatser?

Inte nog med detta, tyvärr. Min kära mor förklarar då för sina elever att Socialdemokraterna inte sitter i regeringen, och någon av gossarna kommer då fram till att ”finns det inte höger och vänster?” Jo, minsann, det gör ju det. De kommer då fram till att Moderaterna tillhör höger, men när frågan om vilka fler som tillhör högern kommer så blir det tyst. Igen. Innan någon säger ”vänsterpartiet?”.

Fortsatt tystnad hade varit att föredra.

Snälla, söta rara elever, har inga ni föräldrar som pratar med er? Finns ingen dagstidning hemma? Ser ni aldrig på nyheterna? Har systemvärlden tagit över livsvärlden? Har Facebook tagit över det vi förut kallade verkligheten?

Publicerad Lösnummer 27 september 2011.

Jag har bekanta som har bloggar. Jag läser dem ibland, och de verkar ha så fina liv, med middagar, shopping och smala ben. Sociala, men harmoniska. De har lägenheter som är vitare än vitast, och de har aldrig mensvärk eller mjukisbyxor som nästan börjat leva sina egna liv. De har utekvällar, men är aldrig bakfulla, och de fikar jämt. Jag läser deras bloggar och förundras över att allting verkar så hemskt enkelt, och jag tänker att det kanske blir så där perfekt bara man har en blogg…

Har man en blogg, då är ens lägenhet alltid städad och diskad, man har alltid nystrukna och matchande kläder och man är alltid glad och pigg. Så himla enkelt. Jag tänker, att om jag också hade en sån där ljus och social och ”fräsch” blogg så skulle jag också vara i total harmoni. Lugn men ”där det händer”, och snygg men inte överstylad. Jämt, och liksom automatiskt. Så jag provar. Jag skapar en blogg, fixar till designen lite hjälpligt (ljus, givetvis) och skriver mina inlägg under fina rubriker.

Jag lever blogglivet. Tar bilder på dagens outfits, dokumenterar i såväl ord som bild mina umgängen under veckan men utelämnar att tvätten snart inte får plats i tvättkorgen längre. Jag bokar in ett par fikadejter med vänner under veckan, passar på att gå ut en kväll, för att sedan i vackra ordalag beskriva hur trevligt och soligt och fint det var. Samt hur gott kaffet var. Jag tvättar håret en gång extra, väljer bort strumpbyxorna med hål på lilltån (även om jag ju faktiskt har skor hela dagen…) och så bara råkar det bli så att jag just den veckan köper hem tulpaner. Det är ju så härligt med färska blommor i lägenheten!

Jag håller ut en vecka. Inser sedan att bloggandet på den där ljusa, fina och totalt underbara nivån är otroligt ansträngande. Stressigt. För att få det där harmoniska och vita, fina blogglivet så måste jag ägna så hemskt mycket tid åt att planera och förändra. Mitt liv är inte ett bloggliv, helt enkelt. Jag har disk på diskbänken, i min lägenhet bor en stor rosa flamingo i plast och när jag träffar mina vänner så är det inte alltid över en solig fika på stan. Jag har inget bloggliv, men det verkar så hemskt enkelt att ha ett.

Publicerad Lösnummer 13 september 2011.

Kära Sofia!

Idag tar du studenten! Grattis!

Att få ett brev från sig själv kan kännas aningen konstigt, men jag vill bara underlätta de kommande åren för dig. Att de ska förflyta så lätt och fint som möjligt och att du ska sluta oroa dig för allt och ingenting. Det är ju nämligen ganska jobbigt att oroa sig, som du vet. Att släppa lite, bara lite, på viljan till kontroll gör inte att himlen faller ned. Tro mig.

Att börja på universitetet i höst kommer bli bra. Korridorstiden blir en liten plåga, men den går strax över och du flyttar till en rasande fin lägenhet. Ta en bulle om du får tentaångest, för hittills har allt gått bra på den fronten. Plugga lagom flitigt och bli inte rädd när litteraturlistan är milslång. Gör som en av de första föreläsarna du har säger, och ”läs kurslitteraturen med avsikt att förstå den”. Då går det.

Du kommer tappa bort ditt lilla svänggäng från gymnasiet en aning efter ett tag, men det är sånt som händer. Man går liksom vidare. De är kärlek, men ni kan inte alltid vara på samma lilla plats. Men du får nya vänner. Du kommer träffa dem som är bland de finaste du någonsin spenderat tid med. Människor som blir dina nya vänner, och så mycket mer än vänner. Du kommer hamna på massor av hemmafester med människor som kysser varandra i köket men kom ihåg att hålla dig ifrån sprit, det klarar du ju nämligen inte riktigt av. Som du vet.

I en stad som du kommer tycka är fasligt stor till en början hittar du dina nya fina, i en stad som aldrig blir riktigt mörk av hundratals gatlyktor som aldrig slocknar. Du lär känna människor som vill rädda världen, som skriver poesi och som skulle plocka ner månen med lasso åt dig om du bad dem. Håll precis så hårt i dem som man ska. Ta hand om dem på bästa sätt och kom ihåg att ibland måste man förlåta.

Det kommer dyka upp gossar med välkammade frisyrer och smala ben, som du är så rysligt förtjust i, och unga män som stryker dig över håret. De finns, inte där du är idag, men dit du kommer så småningom. Och de där unga männen, de kommer vilja lära känna dig. Även om du kanske inte tror det idag, så är det sant. Så småningom.

Så, grattis till studenten Sofia!
Ta hand om dig själv och njut av tiden fram tills idag.

Med vänliga hälsningar
Sofia, efter två år i staden och på universitetet.

Jag har fått ett glas vin av mig själv.Det är söndagseftermiddag, klockan har precis passerat 17 och jag får sms från Disco som skriver om unga män med kindben ”to die for”. Jag sitter på balkongen med benen uppdragna mot kroppen, målar naglarna lila och läser böcker jag redan läst. Undrar om alla drömmer om fåglar. Glömmer vinterns korta dagar som varit långa i år. Nu finns ingen anledning att vrida sig bland lakanen och gå upp klockan 02.18 för att stirra ut på en svart himmel längre. Det finns ingenting att vara ledsen över, ingenting att bli upprörd för och ingen att vara arg på. Det finns ingenting mer att önska sig än just precis det här.

Det har varit en lång vinter med kängor med snören, litervis med te och högvis med långa böcker, men nu är den slut. Den obligatoriska kurslitteraturen är färdigläst och uppsatsen växer sakta men mycket säkert fram på skärmen. Ännu en termin är över och hela sommaren finns kvar. Orörd. Någon undrade en dag vad som händer i universitetets byggnader när vi försvinner, men faktiskt så spelar det mig ingen roll just nu. Min favoritplats på biblioteket behöver vila från mitt umgänge ett par månader, och jag behöver vila från min favoritplats vid det stora fönstret en trappa upp. Almanackans anteckningar och klotter ska glesna och annat kaffe än den ljumna automatvarianten ska drickas. Det har varit ett fint läsår, men det finns ingenting mer att önska sig än just precis det här.

Vårdagar och vårnätter. Vi lyssnar på sånger som handlar om hemskt tunga böcker om kärlek i tabeller, fakta och siffror, och vi läser om att man måste kyssa varandra minst 400 gånger om dagen för att det ska vara tillräckligt. Tungkyssar, så klart. Vi möter en fjäril och fyller i varandras tankar att om den första fjärilen man ser på våren har en ljus färg så blir det en bra sommar. Fjärilen är gul. Jag tar fram mina blommigaste klänningar och övar mig på att cykla utan att hålla i styret. Om jag står på den högsta av trottoarkanter jag kan hitta så är vi lika långa. Och jag tänker: Ok baby, det är dags att vi ska vinna allt!

Jag är förbannat bra på att koka soppa! Jag är helt strålande på soppkok och att baka tillhörande bröd. Jag kan prata superlänge i telefon, komma ihåg grejor och göra jättemånga saker samtidigt. Jag är bra på att säga till när jag tycker någonting är orättvist, att ta det jag vill ha och att tänka själv. Jag kan springa fortfortfort längs kalasgator och dansa sönder nätter, jag har oerhört fina klänningar och jag kommer i princip alltid i tid. Jag är rysligt bra, helt enkelt!

Jag är bra på hemskt många saker, men jag är så trött på att inte få säga det. Den där jäkla jantelagen kan fara och flyga. Det är helt okej att säga att man är bra på saker, att man är jävligt nöjd med sitt tentabetyg eller att man själv tycker att man dansar snyggt. Helt okej. Attityden ”Du ska inte tro att du är något!” är faktiskt väldigt tröttsam. Och tråkig. Och uttjatad, rasande negativ och självisk. Jag kommer skuttande, glad och stolt upp över öronen och berättar om hur nöjd jag är med att precis fått G på tentan. Vad möts jag då av? Glada tillrop och bekräftelse på hur duktig jag är? Knappast, bemötandet består i att ”alltså, jag har ju skrivit VG på alla mina tentor…!”.

För många människor har för stort behov av att trycka ner andra för att framstå som bättre själva, men mår man verkligen bättre av att andra är sämre än en själv? Nej, ingen blir bättre på någonting bara för att det går sämre för någon annan. Snarare tvärtom! Om mina närmaste och finaste är glada, pepp och allmänt på väg framåt så kommer jag också bli glad och taggad. Vi måste bli bättre på att jobba bort den där avundsjukan, eller surheten och bitterheten, som infaller då någon annan säger att han eller hon är bra på något, eller nöjd med något. Varför blir vi sura för att någon gjort något bra?

Just nu smider jag planer på att bli ett sökord på Wikipedia. Folk säger att allt är för konsten, inget för berömmelsen, men det är inte sant. Vi vågar bara inte säga att det vi gör är för berömmelsen, eller för att bli ett sökord på Wikipedia. Det är nämligen skryt. Men vad tusan, skryt på! Jag vill bli ett sökord på Wikipedia, och jag är himla duktig på att berätta att så är fallet.

Att vara lycklig, är det samma sak som att vara lyckad? Eller, är det viktigast att vara lycklig eller lyckad? Vi ska träna oss lyckliga, äta oss glada och finna inre frid. Man kan utan allt för stor ansträngning bli olycklig av att höra om hur lycklig man borde vara. Men vad är egentligen lycka? Min ordbok säger ”stor glädje, framgång, tur, succé”. Men de ljuger, de ljuger, för lycka är ett löv på äpplepinnen när man ska äta sitt förmiddagsäpple!

Jag vägrar leta efter succé och framgång för att bli lycklig. Tänk om vi inte når den där framgången vi borde? Eller om målen vi satt upp kraschar? Då blir vi dömda till ett liv utan lycka. Jag vet inte hur det är med er, men för mig är tillfällena av total succé och framgång ganska lätträknade. Succé är VG på tentan som jag var livrädd innan jag skrev, men känslan när betyget kommer är inte lycka. Det är enbart lättnad. Jag finner inte sambandet mellan att vara lyckad och lycklig, så därför måste det vara så att lycka är något annat än framgång och succé.

Att vara lycklig är att tycka om dagarna, och kanske sig själv. Lycka är att sitta i biblioteket, ensam, med ändå tillsammans. Tillsammans med tusentals ord och alla andra som försöker förstå vad nästa föreläsning ska handla om. Eller försöker förstå någonting alls, för den delen. Lycka är när en vän knackar en på axeln och viskar ”kaffe?”. Vi måste bara fånga lyckosakerna som finns där hela tiden, om vi bara letar lite, lite. Unga män som har scarf till vardags, garderober fulla med blommiga klänningar som får morgonens tretimmarsföreläsning att bli lite mindre jättejobbig och busschaufförer som säger hej när vi är på väg hem. Lyckosaker.

Att vara lyckad är inte att vara lycklig, men att vara lycklig kanske är att vara lyckad? Att inse att eftersom så fina människor vill vara mina vänner så måste ju det betyda att jag också är lite fin. Lycka är att sucka tillsammans med sina kursvänner om omöjliga böcker och att aldrig sluta hoppas att unga män ska börjar använda manchettknappar igen. Inte att få VG på varenda tenta.

Vad är det bästa du vet? Att hångla. Jättebra, jag tycker nämligen också att det är rysligt fint. Kanske hånglar människor över 20 för sällan, ibland är jag rädd för det. Att vi liksom glömmer bort hur fint det är. Men, det finns en stort ”men” med hångel, jag vill inte vara med om det offentligt!

Jag vägrar bli upphånglad på stan, och jag vill inte se andra bli det heller. Det är jättefint med människor som vill visa sin kärlek och att de tycker om varandra, verkligen, men jag vill inte stå bredvid par på bussen som grovhånglar. Jag är ledsen, men det får man ägna sig åt någon annanstans. En puss i kön på Konsum, fine, men mer vill jag inte vara med om. Att de nästan vill vara i varandras kläder är ju superhärligt för dem, men inte för oss andra. Kärlek kan visas på så många andra sätt än att nästan äta upp varandra. Det är så lätt genom en blick eller en lätt strykning över armen, att hålla någon i handen eller att säga någonting fint. Människor som tycker om varandra har ett kroppsspråk mot sin partner som inte liknar det mot en vän, det syns på människor som är tillsammans att de hör ihop. Utan att de klänger på varandra. För jag vill faktiskt inte vara med när andra människor utbyter saliv.

För vad är egentligen grejen med par som håller på och äter upp varandra bland folk? Vad är det par som hånglar i busskön och tafsar på varandra på ICA vill visa? Är det att de minsann klarat av att träffa någon? Att de duger? De är någon som någon annan vill ha, och det måste de visa genom att slicka på den andras tunga så att jag tydligt och klart ska se det. Kanske är det så. Eller vill de visa att de äger den andre? Att det är ”vi” och ni andra får inte komma hit? De har varandra och ingen annan får vara med i deras lilla egna värld som avgränsas med brutalt hångel.

Hångel utvisas härmed från att spendera tid på offentliga platser och hänvisas vänligt men bestämt till mörka hörn på hemmafester, undangömda picknickplatser i parken eller helt enkelt till köket medan spagettin kokar. Jag bryr mig inte om var folk hånglar, bara jag slipper se det!

Det finns en särskild sorts människor. En sort som anser sig vara ärligheten själv och sannerligen inte är rädd för någon. De som minsann törs säga vad de tycker! Och jag avskyr dem för det, ärlighetsmonstren.

Denna särskilda sorts människor, de har väldigt svårt att lyssna. Istället för att lyssna på när någon annan har något att säga fortsätter de att prata om vad just de tycker. Gärna med ett allt högre röstläge. Dessa människor anser sig ha rätten att leverera en sanning som ingen har frågat efter, och som ingen vill höra. En sanning som ibland är direkt kränkande.

Jag blir så rasande arg på människor som häver ur sig både det ena och det andra under täckmanteln ”jag säger ju bara vad jag tycker”. För ibland bör man inte alls säga vad man tycker, ibland bör man faktiskt bara hålla sin käft stängd. Hur vore det om vi alla, inklusive jag själv, bara öppnade munnen och hela tiden sa vad vi tyckte? Hur fan skulle världen te sig då egentligen?

Jag har varit och klippt mig. Är kalasnöjd och en bekant frågar allvarligt om jag råkat sätta huvudet över ett stearinljus. Nej tack och var tyst, men det är egentligen inte dem jag blir så ilsken på. Det är de som anser sig ha rätten att säga att någon är, eller gör, på ett visst sätt. Människor som drar slutsatser om sina medmänniskor utan att veta om så är fallet, för de säger ju bara vad de tycker. Människor som säger att ”han är så jävla bitchig och elak” utan att inse att det kan såra, för de säger ju bara vad de tycker. Men jag vill inte veta. Jag vill slippa bli presenterad en massa ”sanningar” av människor som ”bara säger vad de tycker”.  Tack.

Hur vore det om vi alla, inklusive jag själv, istället för att bara öppna munnen och sa vad vi tyckte istället tänkte efter? Ägnade en sekund åt att fundera över hur det vi säger tas emot av den vi talar till. Vi måste ta ansvar för våra handlingar, oavsett vad som lett fram till dem. Så, vi tänker innan vi pratar. Och säger inte alltid vad vi tycker förens vi tänkt efter om det är en god idé. Alternativet att vara tyst finns alltid, det är vårt eget val. Men det är min åsikt, och jag säger ju bara vad jag tycker!

Hur är hon egentligen, den perfekta flickvännen? Kanske är det så enkelt att den perfekta flickvännen har lite okammat hår, inte kan hantera en mascara och helst bara lyssnar på Libertines om nätterna. I sällskap med sin katt och sina fräknar. Eller så handlar det om att den perfekta flickvännen är den vackra och intelligenta.

Kanske är det så enkelt att hon har hela garderoben full av ljuva sommarklänningar. Hon har rådjursögon, ett långt lockigt hårsvall och egentligen ingen åsikt om musik-valet alls. Hon planerar och planerar och vill mest bara att du ska tycka om henne. Eller så är det den egensinnigt tokroliga, som ska cykla till månen och fånga kråkor med håv. Kanske är det så att det är du som får jaga henne. Hon vill inte ha dig och därför är hon den du vill ha. Kanske finns hon inte. Verkligheten är inte alltid så verklig.

Men okej. Räck upp handen du som aldrig hört en kille säga att det sexigaste som finns är ”en tjej som är självsäker och naturlig (samt älskar sin kropp)”. Någon? Nej. 

För vi ska vara självsäkra, i lagom tappning. Inte gapiga, och inte för tysta. Vi ska vara naturliga men inte ofixade. För naturlig betyder inte orakade ben, celluliter och osminkade nästippar. Naturlig betyder bara inte 17 lager mascara, 16 räcker så bra.Vi ska älska vår kropp, men inte prata om det. Då blir det skryt. Den sexiga, fantastiska, unga kvinnan gör sig inte till, hon bara är. Perfekt, smal och solbränd av naturen. Denna naturliga, sexiga och självsäkra unga kvinna trollas fram med hjälp av foundation och puder, brun-utan-sol och bantningskurer. Men det vet vi ingenting om. Hon är den perfekta flickvännen, den sexiga, fantastiska, unga kvinnan alldeles naturligt. Med hårförlängning och akrylnaglar.

Men vem är det egentligen som sagt att 16 lager mascara är bättre än 17, att 16 lager mascara är bättre än ingen mascara alls? Det är de som tror att de är bättre än oss andra, de som tror att deras åsikt är mer värd än min. De som anser sig ha rätten att tycka till om mitt utseende, om mitt beteende. Död åt dem och deras ideal, deras ideal för hur unga kvinnor ska vara.

Publicerad i Lösnummer, Örebro universitets studenttidning, augusti 2010:

Det är natt. De säger att det är slutet av augusti nu, men vi minns sommarluften. Att vakna av solljuset genom persiennerna.

Det är ljust ute men någon säger att julinätter är det finaste som finns.
Sommarnätter i hjärtat.
Nätter som är sådär rysligt fina så man nästan inte vet om de är på riktigt eller inte. Hångel och vakna småtimmar. Söndertrampade tygskor och billigt vin. Blommig klänning och rosett i det morotsfärgade håret. Kärleksvingar i magen, tusentals och tusentals.

Sommaren har varit fin. Snäll och alldeles lagom spännande. Jag vågade bada i det jättekalla havet och nästan två meter ovan marken red jag en dag på en mörkbrun häst. Kossorna har glott sådär korkat gulligt och vi har ätit fler jordgubbar än det finns siffror för. Vi har lyssnat på hipp pop och hållit handen. Hållit handen i någon annans hand. Eller mitt hjärta i din hand. Sommaren har varit fin, men de säger att den är slut nu.

De säger att det är höst snart. Att sommaren är slut. När sommaren snart är slut säger skolan att vi ska komma tillbaka. Återigen kommer böcker travas på gamla skrivbord i små lägenheter, fina möten och uppmaningar om att plugga kommer fylla kalendrar och almanackor. Det blir en bra höst.

En höst med fikatid i Musikhuset, röda löv i träden och långa morgnar i sängen när man är ledig. Vakna, läsa tidningen, somna om, vakna, pussas. Hångel och vakna småtimmar. Kängor med snören och litervis med te. Blommig klänning och rosett i det morotsfärgade håret. Strumpbyxor och kärleksvingar i magen. Den här hösten ska jag inte vara rädd för att gå vilse på campus och inte för att prata med de gulliga damerna vid Studentcentrum. Vi ska läsa kurslitteraturen, den obligatoriska åtminstone, med avsikt att förstå den. Förr eller senare.

Men om vi får tenta-ångest då? Ta en bulle. Det är helt okej om saker bara blir helt okej ibland. För även om veckorna innan de där tentorna enbart består av att ha näsan djupt ner i tjocka böcker så kan vi göra som varje höst sedan högstadiet och falla för Kent igen. Och igen.

Så vi säger väl hej och välkommen till hösten nu. Årets höst. Vi ska äta pannkakor och baka bröd, hålla hårt i kärleksvingarna och i hjärtansvännerna. Skolan vill att vi ska plugga till tentor igen. Klockan går från nio till fem och vi säger tack och hej och vi ses i morgon. Det blir en bra höst. Det har varit en fin sommar och det blir en bra höst.