Ut genom porten. Kall höstluft mot varma nästippar. Vantar som letas fram ur fickor, en lätt suck över den smått fantastiska lägenhet vi just klivit ut ur. Fin afton, en aning sangria-rusiga ben och nya bekantskaper.

Vi säger tack och hej, och fint att ses, till de två som står kvar på trottoaren. Vi ses igen snart, väldigt snart, och är det säkert att du med cykeln inte ska åt vårt håll? Han drar upp ett cigarettpaket ur fickan, tittar oss rakt i ögonen och vi inser att det nog är nu vi ska gå. Jag sätter foten mot pedalen och ropar god natt, och när vi två, som redan är ”två”, trampat en bit kan vi inte låta bli att vända oss om. Hon leder hans cykel, åt ett håll som inte är dit han bor, och han går bredvid med sin cigarett mellan vänstra handens handskbeklädda fingrar.

Och jag tänker på den allra första tiden med han som nu cyklar bredvid mig på väg hem. Hur tusentals fjärilar bodde i min mage, och hur jag undrade om fjärilar har människor i magen ibland. Hur man låtsas som ingenting, men hur det skriker högre än någonsin i öronen. Hur man, som genom telepati, försöker få sina vänner och bekanta att inte tjata på en att man ska cykla hem tillsammans, eftersom man vill och hoppas på att få gå åt andra hållet tillsammans med orsaken till fjärilsinvasionen.

Vi cyklar sakta hem genom staden i mörkret, och när han kryper ner bakom mig den natten så tänker jag på min fjärilsfarm och hur fint det är att den fått lugn och ro i min flickmage. På hur man kan vara väldigt svag för någon som gör en stark. Och jag tänker på de två som gick åt ett håll som inte var hans på väg hem från festen, och jag hoppas att de också tänker på fjärilar.

Publicerad Lösnummer 22 november 2011.