Det går sextio sekunder på en minut, och sextio minuter på en timme. Sextio gånger sextio är tretusensexhunda. Tretusensexhundra sekunder på en timme. Dygnet har tjugofyra timmar, vilket då blir åttiosextusenfyrahundra sekunder per dygn. Året har sedan trehundrasextiofem dygn, vilket ger trettioenmiljonerfemhundratrettiosextusen sekunder per år. Om vi räknar med att leva minst sjuttio år, så skulle vi leva tvåmiljardertvåhundrasjumiljonerfemhundrasjugotusen sekunder. En faslig massa tid. 2 207 520 000 sekunder. Vår tid.

Men vad gör vi med vår tid egentligen? Vi sover ju bort en del av den, enligt rekommendation åtta timmar per dygn, vilket blir tjugoåttatusenåttahundra sekunder per dygn. Och vi jobbar minst lika länge varje dag. Det är en stor del av vår sammanlagda tid. Hur vore det om vi kunde spara tid? Om vi effektiviserade allt ännu lite mer, och tog bort det där överflödiga, skulle det finnas mer tid över då? Om vi skyndar oss, stressar lite till, gör tre saker samtidigt och springer mellan saker, sparar vi tid då? Och blir vi därmed rikare?

Men om vi sparar på tiden, är det då verkligen sekunderna vi sparar? Detta eviga effektiviserande, jäktande och stressande, gör det att vi mår bättre? Blir saker bättre gjorda, når vi målen på ett bättre sätt och får vi på så sätt mer tid till andra saker? Eller, kan det vara så att genom att spara tid så förlorar vi den? Vi måste sova bort hela söndagen eftersom vi är så rasande trötta och vi orkar inte utnyttja den sparade och inarbetade tiden. Ju mer vi försöker vila ikapp en trött vecka desto mer stressade blir vi eftersom vi förlägger vår tid i soffan stället för att göra något trevligt med den. Tiden rinner iväg vare sig vi vill det eller inte, och helt oberoende av vad vi gör så försvinner den. Det är både tjusningen och fasan med tid. Vi har inte kontroll över den, men vi kan välja vad vi gör med den. Kan det vara så att ju mer tid vi försöker spara in, ju fattigare blir vi? Kanske är det så att den bästa hanteringen av tiden som går är att förlika sig med är tanken att tiden går här och nu, och jag här precis i den här tiden. Nu. För vad är alternativet? Tiden upphör att gå och vi med den.

Tid kan inte sparas men att vi väljer själva hur vi vill använda den tid vi får. Tiden är det enda som är lika fördelat, vilket dock inte säger att livstiden är det. Men för de som lever det närmaste dygnet är tiden helt ”rättvist” fördelad, om man med rättvisa menar lika, vilket inte är en given innebörd. Men alla som kommer att vara vid liv det närmaste dygnet har 24 timmar till förfogande. Sedan är det upp till var och en att fatta ett beslut om vad dessa timmar skall användas till. ”Jag hinner inte” är ett uttryck för våra prioriteringar.

Publicerad Lösnummer 25 oktober 2011.