Nu är snart min femte termin vid universitetet slut. Det innebär också att min tid på campus lider mot sin ände, och jag ska nu, så att säga, pröva mina vingar. Uppsatsen tar sakta men säkert form i ett, näst intill, ändlöst Word-dokument och i januari är det tack och hej och vi ses inte igen. I januari börjar nämligen min allra sista termin, som ska bestå av praktik.

Från och med mitten av januari kommer jag att styra min röda cykel åt vänster ute vid vägen, i stället för den vänliga högersvängen, och röra mig in mot staden. Jobb åtta till fem och ingen vet riktigt hur jag ska ta mig upp på morgonen, men det ska bli så rysligt roligt ändå. I och med detta avslutas den, som det känns, oändliga raddan av studieår i läsandets rätta form. Då jag började läsa vid universitetet direkt efter gymnasiet så känns det en aning konstigt att veta att nästa termin kommer att vara befriad från tentor och kursböcker, det ska erkännas, men jag ska nog överleva den förlusten. Antar jag.

I och med förflyttningen från universitetet har jag rensat i mina bokhögar, och gjort mig av med väl valda delar av den samling jag sparat ihop av, mer eller mindre, lästa kurslitteratur. Jag raderar sakta men mycket systematiskt filer och dokument på datorn som heter saker som ”inlämningsuppgift 2 version 4” och ”anteckningar föreläsning 3 delkurs 4 kurs 2” och liknande. Jag inser ju nu att jag aldrig mer kommer att öppna dem igen.

Glorifieringen av det arbetsliv som bereder ut sig känns aningen farlig, för jag inser att det här med nio till tre inte är hållbart i längden då, men jag erkänner ändå att jag tycker att det känns himla fint. Studerandet måste få vila sig lite från mig, och jag från det. Det blir nog bäst så.  Jag säger inte att jag inte kommer tillbaka till universitetet, för det kan nog hända sig, men just nu säger jag tack och hej och vi ses inte på ett tag.

Publicerad Lösnummer 6 december 2011.