Vi måste bara fånga lyckosakerna!

Publicerad i Lösnummer, Örebro universitets studenttidning, januari 2011:


Att vara lycklig, är det samma sak som att vara lyckad? Eller, är det viktigast att vara lycklig eller lyckad? Vi ska träna oss lyckliga, äta oss glada och finna inre frid. Man kan utan allt för stor ansträngning bli olycklig av att höra om hur lycklig man borde vara. Men vad är egentligen lycka? Min ordbok säger ”stor glädje, framgång, tur, succé”. Men de ljuger, de ljuger, för lycka är ett löv på äpplepinnen när man ska äta sitt förmiddagsäpple!

Jag vägrar leta
efter succé och framgång för att bli lycklig. Tänk om vi inte når den där framgången vi borde? Eller om målen vi satt upp kraschar? Då blir vi dömda till ett liv utan lycka. Jag vet inte hur det är med er, men för mig är tillfällena av total succé och framgång ganska lätträknade. Succé är VG på tentan som jag var livrädd innan jag skrev, men känslan när betyget kommer är inte lycka. Det är enbart lättnad. Jag finner inte sambandet mellan att vara lyckad och lycklig, så därför måste det vara så att lycka är något annat än framgång och succé.

Att vara lycklig är att tycka om dagarna, och kanske sig själv. Lycka är att sitta i biblioteket, ensam, med ändå tillsammans. Tillsammans med tusentals ord och alla andra som försöker förstå vad nästa föreläsning ska handla om. Eller försöker förstå någonting alls, för den delen. Lycka är när en vän knackar en på axeln och viskar ”kaffe?”. Vi måste bara fånga lyckosakerna som finns där hela tiden, om vi bara letar lite, lite. Unga män som har scarf till vardags, garderober fulla med blommiga klänningar som får morgonens tretimmarsföreläsning att bli lite mindre jättejobbig och busschaufförer som säger hej när vi är på väg hem. Lyckosaker.

Att vara lyckad
är inte att vara lycklig, men att vara lycklig kanske är att vara lyckad? Att inse att eftersom så fina människor vill vara mina vänner så måste ju det betyda att jag också är lite fin. Lycka är att sucka tillsammans med sina kursvänner om omöjliga böcker och att aldrig sluta hoppas att unga män ska börjar använda manchettknappar igen. Inte att få VG på varenda tenta.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0