Tiden är mer än 1000 dagar sedan. En vår på gymnasiet i en liten by i skogen. Efter en eftermiddag med svänggäng och hemmagjort vin i plastdunk, efter en evighetslång promenad till en äldre pojkes farmor och farfars villa, men där själva farmor och farfar passande nog behagade befinna sig på, om än okänd, så i alla fall annan plats.

Då. Kvällssol och kanske är det den första dagen utan strumpbyxor och jacka, kanske ramlar någon lite under promenaden längs vägen, i gräset som börjar bli grönt och luktar i hela huvudet. Kanske är det den första vårdagen.

Det var en tisdag, eller möjligen en onsdag. Vi satt ute, våren hade ju kommit till vår lilla by nu äntligen. Umgicks i någon form av gemensam samvaro runt rusdrycker, skränig radiomusik och hetsningar om vem som kunde dricka mest. Inte vidare smickrande om någon utomstående sett oss, men som jag minns det hade vi trevligt. Trevligt på det där småstadsaktiga viset som man har när man är 18 år, lite för yr i huvudet men man har sina hjärtevänner i närheten. Trevligt på det där sättet man har den första vårkvällen, den första kyliga vårkvällen som alla intalar varandra är början på sommaren. Så kommer han, min allra finaste gossevän. En ung man till och med. Han tar mig i handen och vi sitter en bit ifrån de andra skrikmåsarna. Han sitter så nära, så nära och berättar för mig om vad han tänker på. Hur han vill säga hej till världen och ta hand om den. Hur han snart fyller 19 år men inte riktigt har hittat balansen.

Han håller mig i handen, om ryggen och fångar mig om jag trillar. Och han tror precis som jag att det vi lyckas sätta ord på, det kan aldrig döda oss. Låt oss blåsa luft i varandras lungor tills bara skrattet finns kvar! Han är min allra finaste gossevän. Den unge mannen. Han har armen försiktigt om min midja, när jag lägger huvudet mot hans axel kan han lägga sitt huvud ovanpå mitt.

Mitt röda hår över hans arm, hans svarta mot mitt röda. Han viskar tyst ”Sofia, jag är kär i en pojke” och jag svarar lika tyst ”jag vet”. För jag vet. Utan att han någonsin ens försökt berätta det, utan att jag ens tänkt tanken förut, så vet jag.