Jag har fått ett glas vin av mig själv.Det är söndagseftermiddag, klockan har precis passerat 17 och jag får sms från Disco som skriver om unga män med kindben ”to die for”. Jag sitter på balkongen med benen uppdragna mot kroppen, målar naglarna lila och läser böcker jag redan läst. Undrar om alla drömmer om fåglar. Glömmer vinterns korta dagar som varit långa i år. Nu finns ingen anledning att vrida sig bland lakanen och gå upp klockan 02.18 för att stirra ut på en svart himmel längre. Det finns ingenting att vara ledsen över, ingenting att bli upprörd för och ingen att vara arg på. Det finns ingenting mer att önska sig än just precis det här.

Det har varit en lång vinter med kängor med snören, litervis med te och högvis med långa böcker, men nu är den slut. Den obligatoriska kurslitteraturen är färdigläst och uppsatsen växer sakta men mycket säkert fram på skärmen. Ännu en termin är över och hela sommaren finns kvar. Orörd. Någon undrade en dag vad som händer i universitetets byggnader när vi försvinner, men faktiskt så spelar det mig ingen roll just nu. Min favoritplats på biblioteket behöver vila från mitt umgänge ett par månader, och jag behöver vila från min favoritplats vid det stora fönstret en trappa upp. Almanackans anteckningar och klotter ska glesna och annat kaffe än den ljumna automatvarianten ska drickas. Det har varit ett fint läsår, men det finns ingenting mer att önska sig än just precis det här.

Vårdagar och vårnätter. Vi lyssnar på sånger som handlar om hemskt tunga böcker om kärlek i tabeller, fakta och siffror, och vi läser om att man måste kyssa varandra minst 400 gånger om dagen för att det ska vara tillräckligt. Tungkyssar, så klart. Vi möter en fjäril och fyller i varandras tankar att om den första fjärilen man ser på våren har en ljus färg så blir det en bra sommar. Fjärilen är gul. Jag tar fram mina blommigaste klänningar och övar mig på att cykla utan att hålla i styret. Om jag står på den högsta av trottoarkanter jag kan hitta så är vi lika långa. Och jag tänker: Ok baby, det är dags att vi ska vinna allt!

Jag är förbannat bra på att koka soppa! Jag är helt strålande på soppkok och att baka tillhörande bröd. Jag kan prata superlänge i telefon, komma ihåg grejor och göra jättemånga saker samtidigt. Jag är bra på att säga till när jag tycker någonting är orättvist, att ta det jag vill ha och att tänka själv. Jag kan springa fortfortfort längs kalasgator och dansa sönder nätter, jag har oerhört fina klänningar och jag kommer i princip alltid i tid. Jag är rysligt bra, helt enkelt!

Jag är bra på hemskt många saker, men jag är så trött på att inte få säga det. Den där jäkla jantelagen kan fara och flyga. Det är helt okej att säga att man är bra på saker, att man är jävligt nöjd med sitt tentabetyg eller att man själv tycker att man dansar snyggt. Helt okej. Attityden ”Du ska inte tro att du är något!” är faktiskt väldigt tröttsam. Och tråkig. Och uttjatad, rasande negativ och självisk. Jag kommer skuttande, glad och stolt upp över öronen och berättar om hur nöjd jag är med att precis fått G på tentan. Vad möts jag då av? Glada tillrop och bekräftelse på hur duktig jag är? Knappast, bemötandet består i att ”alltså, jag har ju skrivit VG på alla mina tentor…!”.

För många människor har för stort behov av att trycka ner andra för att framstå som bättre själva, men mår man verkligen bättre av att andra är sämre än en själv? Nej, ingen blir bättre på någonting bara för att det går sämre för någon annan. Snarare tvärtom! Om mina närmaste och finaste är glada, pepp och allmänt på väg framåt så kommer jag också bli glad och taggad. Vi måste bli bättre på att jobba bort den där avundsjukan, eller surheten och bitterheten, som infaller då någon annan säger att han eller hon är bra på något, eller nöjd med något. Varför blir vi sura för att någon gjort något bra?

Just nu smider jag planer på att bli ett sökord på Wikipedia. Folk säger att allt är för konsten, inget för berömmelsen, men det är inte sant. Vi vågar bara inte säga att det vi gör är för berömmelsen, eller för att bli ett sökord på Wikipedia. Det är nämligen skryt. Men vad tusan, skryt på! Jag vill bli ett sökord på Wikipedia, och jag är himla duktig på att berätta att så är fallet.

Att vara lycklig, är det samma sak som att vara lyckad? Eller, är det viktigast att vara lycklig eller lyckad? Vi ska träna oss lyckliga, äta oss glada och finna inre frid. Man kan utan allt för stor ansträngning bli olycklig av att höra om hur lycklig man borde vara. Men vad är egentligen lycka? Min ordbok säger ”stor glädje, framgång, tur, succé”. Men de ljuger, de ljuger, för lycka är ett löv på äpplepinnen när man ska äta sitt förmiddagsäpple!

Jag vägrar leta efter succé och framgång för att bli lycklig. Tänk om vi inte når den där framgången vi borde? Eller om målen vi satt upp kraschar? Då blir vi dömda till ett liv utan lycka. Jag vet inte hur det är med er, men för mig är tillfällena av total succé och framgång ganska lätträknade. Succé är VG på tentan som jag var livrädd innan jag skrev, men känslan när betyget kommer är inte lycka. Det är enbart lättnad. Jag finner inte sambandet mellan att vara lyckad och lycklig, så därför måste det vara så att lycka är något annat än framgång och succé.

Att vara lycklig är att tycka om dagarna, och kanske sig själv. Lycka är att sitta i biblioteket, ensam, med ändå tillsammans. Tillsammans med tusentals ord och alla andra som försöker förstå vad nästa föreläsning ska handla om. Eller försöker förstå någonting alls, för den delen. Lycka är när en vän knackar en på axeln och viskar ”kaffe?”. Vi måste bara fånga lyckosakerna som finns där hela tiden, om vi bara letar lite, lite. Unga män som har scarf till vardags, garderober fulla med blommiga klänningar som får morgonens tretimmarsföreläsning att bli lite mindre jättejobbig och busschaufförer som säger hej när vi är på väg hem. Lyckosaker.

Att vara lyckad är inte att vara lycklig, men att vara lycklig kanske är att vara lyckad? Att inse att eftersom så fina människor vill vara mina vänner så måste ju det betyda att jag också är lite fin. Lycka är att sucka tillsammans med sina kursvänner om omöjliga böcker och att aldrig sluta hoppas att unga män ska börjar använda manchettknappar igen. Inte att få VG på varenda tenta.

Vad är det bästa du vet? Att hångla. Jättebra, jag tycker nämligen också att det är rysligt fint. Kanske hånglar människor över 20 för sällan, ibland är jag rädd för det. Att vi liksom glömmer bort hur fint det är. Men, det finns en stort ”men” med hångel, jag vill inte vara med om det offentligt!

Jag vägrar bli upphånglad på stan, och jag vill inte se andra bli det heller. Det är jättefint med människor som vill visa sin kärlek och att de tycker om varandra, verkligen, men jag vill inte stå bredvid par på bussen som grovhånglar. Jag är ledsen, men det får man ägna sig åt någon annanstans. En puss i kön på Konsum, fine, men mer vill jag inte vara med om. Att de nästan vill vara i varandras kläder är ju superhärligt för dem, men inte för oss andra. Kärlek kan visas på så många andra sätt än att nästan äta upp varandra. Det är så lätt genom en blick eller en lätt strykning över armen, att hålla någon i handen eller att säga någonting fint. Människor som tycker om varandra har ett kroppsspråk mot sin partner som inte liknar det mot en vän, det syns på människor som är tillsammans att de hör ihop. Utan att de klänger på varandra. För jag vill faktiskt inte vara med när andra människor utbyter saliv.

För vad är egentligen grejen med par som håller på och äter upp varandra bland folk? Vad är det par som hånglar i busskön och tafsar på varandra på ICA vill visa? Är det att de minsann klarat av att träffa någon? Att de duger? De är någon som någon annan vill ha, och det måste de visa genom att slicka på den andras tunga så att jag tydligt och klart ska se det. Kanske är det så. Eller vill de visa att de äger den andre? Att det är ”vi” och ni andra får inte komma hit? De har varandra och ingen annan får vara med i deras lilla egna värld som avgränsas med brutalt hångel.

Hångel utvisas härmed från att spendera tid på offentliga platser och hänvisas vänligt men bestämt till mörka hörn på hemmafester, undangömda picknickplatser i parken eller helt enkelt till köket medan spagettin kokar. Jag bryr mig inte om var folk hånglar, bara jag slipper se det!

Det finns en särskild sorts människor. En sort som anser sig vara ärligheten själv och sannerligen inte är rädd för någon. De som minsann törs säga vad de tycker! Och jag avskyr dem för det, ärlighetsmonstren.

Denna särskilda sorts människor, de har väldigt svårt att lyssna. Istället för att lyssna på när någon annan har något att säga fortsätter de att prata om vad just de tycker. Gärna med ett allt högre röstläge. Dessa människor anser sig ha rätten att leverera en sanning som ingen har frågat efter, och som ingen vill höra. En sanning som ibland är direkt kränkande.

Jag blir så rasande arg på människor som häver ur sig både det ena och det andra under täckmanteln ”jag säger ju bara vad jag tycker”. För ibland bör man inte alls säga vad man tycker, ibland bör man faktiskt bara hålla sin käft stängd. Hur vore det om vi alla, inklusive jag själv, bara öppnade munnen och hela tiden sa vad vi tyckte? Hur fan skulle världen te sig då egentligen?

Jag har varit och klippt mig. Är kalasnöjd och en bekant frågar allvarligt om jag råkat sätta huvudet över ett stearinljus. Nej tack och var tyst, men det är egentligen inte dem jag blir så ilsken på. Det är de som anser sig ha rätten att säga att någon är, eller gör, på ett visst sätt. Människor som drar slutsatser om sina medmänniskor utan att veta om så är fallet, för de säger ju bara vad de tycker. Människor som säger att ”han är så jävla bitchig och elak” utan att inse att det kan såra, för de säger ju bara vad de tycker. Men jag vill inte veta. Jag vill slippa bli presenterad en massa ”sanningar” av människor som ”bara säger vad de tycker”.  Tack.

Hur vore det om vi alla, inklusive jag själv, istället för att bara öppna munnen och sa vad vi tyckte istället tänkte efter? Ägnade en sekund åt att fundera över hur det vi säger tas emot av den vi talar till. Vi måste ta ansvar för våra handlingar, oavsett vad som lett fram till dem. Så, vi tänker innan vi pratar. Och säger inte alltid vad vi tycker förens vi tänkt efter om det är en god idé. Alternativet att vara tyst finns alltid, det är vårt eget val. Men det är min åsikt, och jag säger ju bara vad jag tycker!

Hur är hon egentligen, den perfekta flickvännen? Kanske är det så enkelt att den perfekta flickvännen har lite okammat hår, inte kan hantera en mascara och helst bara lyssnar på Libertines om nätterna. I sällskap med sin katt och sina fräknar. Eller så handlar det om att den perfekta flickvännen är den vackra och intelligenta.

Kanske är det så enkelt att hon har hela garderoben full av ljuva sommarklänningar. Hon har rådjursögon, ett långt lockigt hårsvall och egentligen ingen åsikt om musik-valet alls. Hon planerar och planerar och vill mest bara att du ska tycka om henne. Eller så är det den egensinnigt tokroliga, som ska cykla till månen och fånga kråkor med håv. Kanske är det så att det är du som får jaga henne. Hon vill inte ha dig och därför är hon den du vill ha. Kanske finns hon inte. Verkligheten är inte alltid så verklig.

Men okej. Räck upp handen du som aldrig hört en kille säga att det sexigaste som finns är ”en tjej som är självsäker och naturlig (samt älskar sin kropp)”. Någon? Nej. 

För vi ska vara självsäkra, i lagom tappning. Inte gapiga, och inte för tysta. Vi ska vara naturliga men inte ofixade. För naturlig betyder inte orakade ben, celluliter och osminkade nästippar. Naturlig betyder bara inte 17 lager mascara, 16 räcker så bra.Vi ska älska vår kropp, men inte prata om det. Då blir det skryt. Den sexiga, fantastiska, unga kvinnan gör sig inte till, hon bara är. Perfekt, smal och solbränd av naturen. Denna naturliga, sexiga och självsäkra unga kvinna trollas fram med hjälp av foundation och puder, brun-utan-sol och bantningskurer. Men det vet vi ingenting om. Hon är den perfekta flickvännen, den sexiga, fantastiska, unga kvinnan alldeles naturligt. Med hårförlängning och akrylnaglar.

Men vem är det egentligen som sagt att 16 lager mascara är bättre än 17, att 16 lager mascara är bättre än ingen mascara alls? Det är de som tror att de är bättre än oss andra, de som tror att deras åsikt är mer värd än min. De som anser sig ha rätten att tycka till om mitt utseende, om mitt beteende. Död åt dem och deras ideal, deras ideal för hur unga kvinnor ska vara.

Publicerad i Lösnummer, Örebro universitets studenttidning, augusti 2010:

Det är natt. De säger att det är slutet av augusti nu, men vi minns sommarluften. Att vakna av solljuset genom persiennerna.

Det är ljust ute men någon säger att julinätter är det finaste som finns.
Sommarnätter i hjärtat.
Nätter som är sådär rysligt fina så man nästan inte vet om de är på riktigt eller inte. Hångel och vakna småtimmar. Söndertrampade tygskor och billigt vin. Blommig klänning och rosett i det morotsfärgade håret. Kärleksvingar i magen, tusentals och tusentals.

Sommaren har varit fin. Snäll och alldeles lagom spännande. Jag vågade bada i det jättekalla havet och nästan två meter ovan marken red jag en dag på en mörkbrun häst. Kossorna har glott sådär korkat gulligt och vi har ätit fler jordgubbar än det finns siffror för. Vi har lyssnat på hipp pop och hållit handen. Hållit handen i någon annans hand. Eller mitt hjärta i din hand. Sommaren har varit fin, men de säger att den är slut nu.

De säger att det är höst snart. Att sommaren är slut. När sommaren snart är slut säger skolan att vi ska komma tillbaka. Återigen kommer böcker travas på gamla skrivbord i små lägenheter, fina möten och uppmaningar om att plugga kommer fylla kalendrar och almanackor. Det blir en bra höst.

En höst med fikatid i Musikhuset, röda löv i träden och långa morgnar i sängen när man är ledig. Vakna, läsa tidningen, somna om, vakna, pussas. Hångel och vakna småtimmar. Kängor med snören och litervis med te. Blommig klänning och rosett i det morotsfärgade håret. Strumpbyxor och kärleksvingar i magen. Den här hösten ska jag inte vara rädd för att gå vilse på campus och inte för att prata med de gulliga damerna vid Studentcentrum. Vi ska läsa kurslitteraturen, den obligatoriska åtminstone, med avsikt att förstå den. Förr eller senare.

Men om vi får tenta-ångest då? Ta en bulle. Det är helt okej om saker bara blir helt okej ibland. För även om veckorna innan de där tentorna enbart består av att ha näsan djupt ner i tjocka böcker så kan vi göra som varje höst sedan högstadiet och falla för Kent igen. Och igen.

Så vi säger väl hej och välkommen till hösten nu. Årets höst. Vi ska äta pannkakor och baka bröd, hålla hårt i kärleksvingarna och i hjärtansvännerna. Skolan vill att vi ska plugga till tentor igen. Klockan går från nio till fem och vi säger tack och hej och vi ses i morgon. Det blir en bra höst. Det har varit en fin sommar och det blir en bra höst.