Jag vägrar bli upphånglad på stan!

Publicerad i Lösnummer, Örebro universitets studenttidning, december 2010:


Vad är det bästa du vet? Att hångla. Jättebra, jag tycker nämligen också att det är rysligt fint. Kanske hånglar människor över 20 för sällan, ibland är jag rädd för det. Att vi liksom glömmer bort hur fint det är. Men, det finns en stort ”men” med hångel, jag vill inte vara med om det offentligt!

Jag vägrar bli upphånglad på stan, och jag vill inte se andra bli det heller. Det är jättefint med människor som vill visa sin kärlek och att de tycker om varandra, verkligen, men jag vill inte stå bredvid par på bussen som grovhånglar. Jag är ledsen, men det får man ägna sig åt någon annanstans. En puss i kön på Konsum, fine, men mer vill jag inte vara med om. Att de nästan vill vara i varandras kläder är ju superhärligt för dem, men inte för oss andra. Kärlek kan visas på så många andra sätt än att nästan äta upp varandra. Det är så lätt genom en blick eller en lätt strykning över armen, att hålla någon i handen eller att säga någonting fint. Människor som tycker om varandra har ett kroppsspråk mot sin partner som inte liknar det mot en vän, det syns på människor som är tillsammans att de hör ihop. Utan att de klänger på varandra. För jag vill faktiskt inte vara med när andra människor utbyter saliv.

För vad är egentligen
grejen med par som håller på och äter upp varandra bland folk? Vad är det par som hånglar i busskön och tafsar på varandra på ICA vill visa? Är det att de minsann klarat av att träffa någon? Att de duger? De är någon som någon annan vill ha, och det måste de visa genom att slicka på den andras tunga så att jag tydligt och klart ska se det. Kanske är det så. Eller vill de visa att de äger den andre? Att det är ”vi” och ni andra får inte komma hit? De har varandra och ingen annan får vara med i deras lilla egna värld som avgränsas med brutalt hångel.

Hångel utvisas härmed från att spendera tid på offentliga platser och hänvisas vänligt men bestämt till mörka hörn på hemmafester, undangömda picknickplatser i parken eller helt enkelt till köket medan spagettin kokar. Jag bryr mig inte om var folk hånglar, bara jag slipper se det!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0